Utveckling på pappret: Byråkratin och miljonslöseriet kring S:t Olavsleden

Read on Substack

Välkommen till en djupdykning som har växt fram under ganska lång tid.

Sedan årsskiftet har jag grävt djupt i research, intervjuer och underlag för att kunna presentera den granskning du har framför dig. Det här är en extra lång text, så se det gärna som en artikel att återvända till i lugn och ro. Perfekt sommarläsning i hängmattan!

Om du har följt bloggen ett tag så vet du redan att jag har ett stort intresse för EU-projekt i Sverige och hur det speciella svenska projektsystemet faktiskt fungerar i praktiken. Den här gången riktar jag strålkastarljuset mot S:t Olavsleden för att se vad som händer när en historisk pilgrimsled möter den storskaliga projektapparaten.

För en snabb överblick av mina viktigaste slutsatser och fynd, starta gärna med mitt Executive Summary här direkt nedanför innan du ger dig i kast med hela granskningen.

Executive Summary: Projektets utfall och den administrativa förvaltningen



Under de senaste tolv åren har över 21 miljoner kronor i offentliga medel beviljats för att utveckla pilgrimsleden S:t Olavsleden. En granskning av projektens finansiella transaktioner och interna systemloggar blottlägger en extrem resursförskjutning från fysisk infrastruktur till administrativ överbyggnad.

Denna resursförskjutning blottlägger en administrativ diskrepans som påtalades redan under hösten 2014. I en offentlig radiodebatt i P4 Jämtland konstaterade en lokal aktör att projektets marknadsföring var som att ”sälja en Ferrari men leverera en Fiat Uno”, eftersom de tryckta PR-broschyrerna utlovade en fysisk infrastruktur som inte existerade på marken. Projektledningen försvarade sig då med att man initialt fått överta en ”rostig damcykel med pyspunka”, och beskrev det som en framgång att man på två år hunnit utveckla leden till en Fiat Uno. Tolv år och över 21 miljoner kronor senare visar den ekonomiska dokumentationen varför denna fysiska diskrepans kvarstår.

Ekonomisk fördelning: PR-tjänster och fysiskt underhåll

Samtidigt som 3,8 miljoner kronor utbetalades till en enda kommunikationsbyrå för digital marknadsföring, avsattes under samma granskade period endast 15 525 kronor till fysiskt skogsarbete och ledmarkeringar på den svenska sträckan. Vidare öronmärktes 1,4 miljoner kronor till teaterföreställningar och kurser i surdegsbakning, medan projektet tvingades förlita sig på 230 000 kronor i privat företagssponsring för att överhuvudtaget ha råd att bygga de torrdass leden saknade

Intressekonflikter och bristande kontrollmekanismer

Denna snedfördelning av pengarna gick dessutom hand i hand med brister och dubbla måttstockar i den interna kontrollen. Samtidigt som systemets ekonomihandläggare skriftligen tvingades jaga projektledningen i veckor för att få 25 öre formellt attesterat i bokföringen, beviljades projektledaren en 17 dagar lång, skattefinansierad tjänsteresa till Italien. Vidare debiterades projektet en hyrbil som kördes 233 mil under fem dagar, helt utan dokumenterad geografisk förklaring eller kvitton för logi under resan i huvudboken. Därtill användes offentliga medel för representation på det hotell där projektledarens maka var hotelldirektör, samt för en visningsresa för ett privat resebolag där samma maka satt i styrelsen.

Fysiska underhållsbrister och juridiska riskfaktorer

Medan mångmiljonbelopp investerades i PR för att nå volymmålen om 10 000 internationella vandrare, lämnades den fysiska infrastrukturen att tas hand om av kommunerna längs leden. En oberoende kontroll visar att hela 95 procent av de anläggningar som hanterar mat åt vandrare i två av kommunerna längs leden, saknar nödvändig registrering och lagstadgad livsmedelshygienisk utbildning (HACCP). Trots att den centrala projektledningen larmades om detta utbredda systemfel redan under hösten 2023, visar en uppföljning 2026 att inga åtgärder har vidtagits. Denna fundamentala brist på regelefterlevnad innebär att vandrare i dag erbjuds otestat vatten från privata brunnar och serveras mat från oregistrerade boenden, vilket har tillåtits bli en tickande sanitär risk.

Slutsats: Ett nationellt skolexempel på “gold-plating“

Hur kunde en skattefinansierad miljonrullning passera de regionala kontrollsystemen, medan den fysiska glesbygden lämnades tomhänt? När kritik riktats mot bristen på fysiska investeringar har projektledningen konsekvent hänvisat till att EU:s regelverk förbjudit det. Granskningen bevisar dock motsatsen. S:t Olavsleden utgör ett perfekt, empiriskt skolexempel på det som EU-rapporter (Draghi och Letta) varnar för: en “projektindustri” präglad av active gold-plating (svensk överimplementering av regelverk). Bristen på investeringar i leden dikterades inte av EU, utan var konsekvensen av en svensk förvaltningskultur där administrationen tilläts bli viktigare än den fysiska verkligheten. Granskningen av S:t Olavsleden utgör därmed ett stenhårt prejudikat för Riksrevisionen och det nya nationella Implementeringsrådet.

Del 1: Projektets utfall och den administrativa hanteringen

PR-miljonerna och den uteblivna infrastrukturen

Under tolv år har över 21 miljoner kronor i offentliga medel beviljats för att utveckla S:t Olavsleden. Men en korskörning av projektens egna styrdokument och dess faktiska utgifter visar på en stor skillnad i hur skattemedlen har prioriterats.

Samtidigt som 3,8 miljoner kronor i offentliga medel betalades ut till en och samma PR-byrå, för arbete med digital produktion och sociala medier, hittas under stora delar av projektet enbart en enda mätbar post för ledens fysiska underhåll på den svenska sidan: en faktura på 15 525 kronor avseende trästolpar och ledmarkeringar. Samma mönster i resursfördelningen återfinns även vid en granskning av projektledningens interna resekostnader. Den operativa projektledaren beviljades en 17 dagar lång tjänsteresa till Italien för att vandra 41 mil till Rom längs Via Francigena. Det officiella syftet angavs vara att ‘studera internationell ledförvaltning’, varvid utlandsvistelsen finansierades med lön, traktamenten, tågresor och hotellövernattningar på skattebetalarnas bekostnad. I projektets formella återrapportering till Tillväxtverket redovisas emellertid inget konkret utfall av dessa studier i ledförvaltning, förutom ett kort konstaterande att själva vandringen hade genomförts.

I projektets ekonomisystem återfinns en hyrbil som hämtades ut på en söndag efter midsommar 2023, vilket medförde en extra straffavgift för uttag utanför öppettid. Bilen kördes därefter 2 332 kilometer (233 mil) under fem dagar. Den officiella förklaringen i redovisningen var att man inspekterat besöksräknare specifikt på den svenska sidan av leden. Dokumentationen visar dock att man gjort en identisk inspektionsresa av de svenska räknarna knappt två veckor tidigare (12–14 juni), varvid en annan hyrbil kördes 81 mil för exakt detta ändamål.

En granskning av projektets korttransaktioner blottlägger dessutom att inköp under den 233 mil långa resan gjordes på Klostergården Tautra i Norge, vilket direkt motsäger den egna anteckningen om att resan rörde Sverige. Även om denna avstickare till Norge (cirka 60 mil tur och retur) räknas in, kvarstår 173 mil som helt saknar dokumenterad geografisk förklaring. Oklarheterna kring denna omfattande femdagarsresa förstärks ytterligare av att det helt saknas andra kvitton för logi eller måltider i bokföringen. Den officiella förklaringen, att fysiskt inspektera räknare, saknade dessutom tekniskt syfte redan från början, då utrustningen ifråga automatiskt skickade sin data direkt till systemet via mobilnätet.

Kontrasten till den pedantiska byråkrati som omgärdade systemet i övrigt är total. Samtidigt som 17 dagar i Italien och oredovisade hyrbilsmil passerade genom kontrollfunktionerna utan anmärkning, visar de interna systemloggarna från hösten 2023 hur kommunens ekonomihandläggare skriftligen tvingades jaga projektledningen för rena struntsummor. I en bevarad rättelseanteckning från ekonomisystemet, där handläggaren försöker få bokföringen att gå ihop, tvingas han vädja till projektledaren:

‘Tidigare bad jag dig att lägga in dom 25 örena i en befintlig rad, men då fick jag tillbaka fakturan obehandlad. Efter det gjorde jag en ny kontering för 25 örena och ändå får jag tillbaka fakturan oattesterad. Vänligen se till att hela beloppet är attesterat innan du skickar tillbaka…’“

En ekonomisk förening ärver inte per automatik ansvar från ett avslutat kommunalt projekt, vilket fick detta att framstå som en perfekt, laglig brandvägg. Spåren efter miljonerna verkade sluta där.

Del 2: De ideella insatserna och övergången till central förvaltning

Tusentals obetalda timmar i skogen

När man granskar den skeva resursfördelningen, där miljonbelopp lagts på en PR-byrå och endast struntsummor på fysiskt underhåll, uppstår en oundviklig fråga: Vem byggde då det fysiska fundamentet för den 58 mil långa leden?

Svaret står att finna i tiden innan de massiva EU-projekten och de centrala förvaltningarna överhuvudtaget existerade. Mellan åren 2010 och 2012 var det lokala gräsrotsinitiativ som lade ner tusentals obetalda timmar på att med handkraft röja och kartlägga leden. Den drivande kraften i Jämtland var den ideella föreningen Mariagillet.

Historien om Mariagillet är i högsta grad en berättelse om djupt personligt engagemang. Idén föddes våren 2010 på ett damkalas i Fannbyn. Eldsjälen Brittmarie Nilsson hade varit på en retreat i Toscana och återvände med en tydlig vision: pilgrimsleden skulle rustas upp. Tillsammans med sin nära vän Monica Nordenström, en känd lokal profil och tidigare direktör för ungdomscirkusen Kul & Bus, bildade de Mariagillet. Föreningen ville inte bara röja skog, utan även lyfta fram historien och ledens kvinnliga helgon.

Med helt egna, ideella krafter och i dialog med lokala hembygdsföreningar lyckades Mariagillet med en enorm insats: de röjde, säkrade och märkte upp 28 mil (280 kilometer) pilgrimsled från länsgränsen mot Västernorrland ända fram till riksgränsen mot Norge. De lokaliserade gamla skogsvägar specifikt för att leda om vandrare från den farliga E14, och finansierade uppsättningen av informationsskyltar vid historiska platser som Vikingagraven i Gällö och Undersåker kyrkoruin. När den historiska S:t Olofskällan i Brunflo hade förfallit till en soptipp var det Mariagillet som initierade räddningsaktionen. De engagerade Skogsstyrelsen för att röja undan slyet, anlitade ur egen kassa en yrkeskunnig hantverkare för att uppföra en gärdsgård kring vattnet, samt donerade pilgrimssoffor till platsen.

Detta oavlönade fotarbete krävde enorma personliga uppoffringar. Både Nordenström och Nilsson drev föreningens arbete in i det sista, parallellt med att de utkämpade tunga privata kamper mot svåra cancersjukdomar, vilka sedermera ledde till deras bortgång (2012 respektive 2017). Vilka som i realiteten bar ansvaret för ledens uppbyggnad bekräftades vid den officiella återinvigningen av leden i Trondheim i september 2013. Då var det Mariagillets Brittmarie Nilsson som inbjöds att stolt skrida upp för trapporna i Nidarosdomen tillsammans med biskoparna för att läsa den inledande bibeltexten inför den församlade folkmassan.

När byråkratin klev in: En kontroll av årtalen

Projektledningen har i efterhand ofta framställt det som att deras projekt var avgörande för att leden överhuvudtaget kom till. Men tidslinjen visar en helt annan bild.

S:t Olavsleden fick sin formella status som europeisk kulturväg av Europarådet redan år 2010. Östersunds kommun anställde sin förste svenske projektledare först två år senare, år 2012. Kommunen klev in först efter att Mariagillet och de ideella krafterna hade insett att arbetet blivit för stort och bad om en större organisation för att utveckla leden hållbart.

När de statliga och europeiska projektmiljonerna sedan började rulla in, använde den nya projektledningen gräsrötternas färdiga, fysiska fundament för att sälja in en “internationell destination” till finansiärerna. Den officiella kommunikationen och framgångsrapporterna togs över av kommunala tjänstemän, medan det historiska arvet och de lokala eldsjälarnas faktiska fotarbete successivt osynliggjordes.

Centraliseringen av besluten och de lokala protesterna

När de offentliga medlen tilldelades den centrala projektledningen i Östersund flyttades även den operativa makten bort från gräsrötterna. Hur denna nya, centraliserade beslutsordning fungerade i praktiken illustreras i historiska debatter.

Redan sommaren 2013, kort efter att kommunen tagit över rodret, protesterade boende i Stöde mot att den centrala ledningen på egen hand valt att dra om pilgrimsleden. När den lokala oron växte publicerade representanter från Stöde hembygdsförening en debattartikel med den kärnfulla frågan: “Vem har tänkt åt oss, utan att fråga oss?”. Som officiellt svar på kritiken svarade projektledaren att han “har vandrat till Santiago de Compostela” och därmed visste bäst hur en modern led skulle utformas. Beslutsprocessen krävde därmed i praktiken inte längre någon lokal förankring hos de lokala pionjärer vars fysiska arbete hade gjort miljonprojekten möjliga.

Del 3: Den centrala strategin och lokala aktörers inflytande

Den uteblivna behovsanalysen och sanningen i enkäterna

Miljontals kronor fördelades till utbildningsinsatser utan att en förberedande behovsanalys genomfördes bland de lokala aktörerna. Projektledningen ställde inte frågan vad entreprenörerna längs den 58 mil långa leden efterfrågade, utan insatserna utformades och beslutades centralt.
När lokala initiativtagare i stället genomförde egna enkäter visade svaren att småföretagarna i första hand efterfrågade fysisk infrastruktur som ”bänkar, rastplatser, toaletter”, samt nätverk i form av ”uppföljning efter varje sommarsäsong” och ”planeringsmöten tidigt på året”. I stället erbjöds de teoretiska kurser. En verksamhetsutövare skriver i sitt enkätsvar: ”Frågan om hjälp har inte varit uppe, utan kom på kurs om du vill vara med. Lite konstigt var det att deltagare från andra delar av Sverige kom med på kurserna…”.
På frågan om projektets utbildningar hjälpte företagarna att bygga nätverk svarar en aktör: ”Det blev ingen interaktion mellan företag efter leden som gick kurserna”. I aktörsenkäten uppger 41 procent av de svarande företagen att de inte anställt extra personal, och 35 procent rapporterar en oförändrad omsättning efter att ha deltagit i projektets aktiviteter. I pilgrimsenkäten anger samtidigt 60 procent av vandrarna att det inte ens var viktigt för dem att besöka Östersund.

Förstudiens resultat och lokala begränsningar

Efter att den oberoende förstudien genomförts hölls, på LEADER-kontorets begäran, ett digitalt möte mellan initiativtagarna och Interreg-projektets ledning. Syftet med mötet var samverkan, men under samtalet framförde projektledningen i stället krav på att få ta del av de redan insamlade enkätsvaren från förstudien.
Initiativtagarna erbjöd sig då att ta med enkäterna och presentera resultaten öppet för alla under projektledningens kommande nätverksträff på Wången, vilket avvisades av projektledningen. Under det digitala mötet satt projektledningens representanter placerade strax utanför bildskärmen. De begärde full insyn i förstudiens arbete, men uppgav samtidigt att de inte behövde redogöra för sin egen verksamhet.
Efter mötet meddelades initiativtagarna att de kunde fortsätta med sitt engagemang, men att de därefter geografiskt skulle begränsa sin verksamhet till enbart Ånge och Bräcke kommuner, och därmed inte verka längs resten av den 58 mil långa leden.

Den avbrutna LEADER-ansökan och nätverksarbetet

Efter förstudien var målsättningen att göra en LEADER-ansökan för att etablera ett företagsnätverk och en “Pilgrimsby”. Samma typ av insatser fanns dock redan inplanerade i Interreg-projektets ansökan för nya offentliga medel. I ledningens projektbeskrivning angavs att de skulle etablera ett regionalt affärsnätverk för att samla entreprenörer under ett gemensamt varumärke, samt identifiera och stärka affärsmöjligheter knutna till leden. Kommunerna tilldelades en nyckelroll i detta arbete.
Samtidigt visar underlag från kommunerna en mycket begränsad basorganisation för turism. I Ånge är den lokala turistinformationen öppen fyra timmar per dag och turiststrategin har av turistchefen offentligt beskrivits som “halvdålig”. I Bräcke kommun finns det ingen anställd som arbetar specifikt med turism. Uppdraget att identifiera och lyfta affärsmöjligheter längs leden överläts därmed formellt på kommuner som saknade specifika resurser för detta.
Då LEADER-regelverket krävde ett formellt godkännande i form av samverkan från Interreg-projektet för att medel skulle kunna beviljas, bedömde initiativtagarna att ansökan inte skulle godkännas. Initiativet skalades därför ner till att enbart omfatta en digital app för bland annat incidentrapportering. Även detta förslag nekades samverkansgodkännande av den ekonomiska föreningens (SOFEK) ordförande, som kallade appen för ”farlig”. Någon LEADER-ansökan lämnades därför aldrig in. I en bevarad e-postkonversation gällande initiativtagarnas försök att hitta en lösning, skrev projektledaren därefter en kommentar om dem: ”Man måste ge dem att de aldrig ger upp!”.

Del 4: Målsättningar, marknadsföring och infrastruktur

Besöksmål och prognoser

För att motivera projektfinansiering presenterades återkommande volymmål i lokal media. I februari 2013 bedömde projektledaren att leden kunde få “upp mot 40 000 människor som vandrar här”. Hösten 2015 kommunicerades ett nytt mål: “Jag har stuckit ut hakan och sagt att 2018 ska 3 000 pilgrimer passera Bräcke”. När 2018 passerats angavs en ny tidsram: “Sommaren 2022 ska det komma 3 000 pilgrimer genom Bräcke”. I den nuvarande kommunikationen är målbilden i stället riktad mot jubileumsåret 2030, då 10 000 pilgrimer förväntas.

Logistiska beräkningar och bäddkapacitet

För att hantera målet om 3 000 årliga vandrare angav projektledningen att antalet boenden behövde öka med 50 procent, från 150 till 225. Kalkylen byggde på ett antagande om 15 vandringsdagar per person, vilket motsvarar 45 000 gästnätter

Statistiska beräkningar visar att med 3 000 pilgrimer skulle cirka 972 personer befinna sig på leden samtidigt kring den 1 augusti. Utslaget på ledens 28 etapper kräver detta i genomsnitt 35 bäddar per etapp varje natt. Även med det uppsatta målet på 225 boenden understiger kapaciteten detta behov. Inför målet om 10 000 vandrare år 2030 visar modellerna att över 3 200 pilgrimer skulle befinna sig på leden samtidigt, vilket ställer krav på 115 bäddar per etapp.

Influencersamarbeten och sanitär infrastruktur

I slutrapporterna redovisas att projektet sponsrat utvalda profiler och influencers. Sommaren 2019 flögs en tysk outdoor-influencern in. I sina digitala kanaler uppmanade hon följare att besöka leden för att uppleva “den sanna skandinaviska vildmarken” och “skogens djupa lugn”. I augusti samma år publicerade en debattör ett inlägg i lokalpressen gällande bristen på infrastruktur. Han konstaterade att avsaknaden av utedass innebar att vandrare tvingades “uträtta sina behov i bland annat Jämtskogen”, vilket han beskrev som en direkt sanitär olägenhet för lokalbefolkningen.

Den skattefinansierade vildmarken

Under 2021 lanserades influencern Sofias vandring i projektets kanaler med uppmaningen att allmänheten borde bli hennes “digitala vandringspartners”. Senare samma sommar genomförde äventyraren Linda en vandring. Hon beskrev upplevelsen med orden: “Jag är inte längre en gäst på besök. Det här är min skog, min väg, min himmel, mina berg”.

Av dessa inlägg framgick det inte via tydliga annonsmarkeringar i inledningarna att upplevelserna skedde i direkt samarbete med projektets PR-insatser. I själva verket var de genuina naturupplevelserna en del av en massiv ekonomisk strategi.

I projektets officiella budget fanns nämligen 900 000 kronor öronmärkta för “visningsresor” med det uttryckliga syftet att erbjuda journalister och influencers skattefinansierade upplevelser av leden. Att köpa in influencers var enligt ledningen en “framgångsrik modell” för att generera spridning.

Denna regisserade marknadsföring har därefter bara eskalerat. I det efterföljande Interreg-projektet (2023–2026) lades en budget på hela 278 000 Euro (motsvarande över 3 miljoner kronor) exklusivt för “Sälj- och visningsresor”, “Incoming bolag”, samt “Influencers och journalister”.

När följarna trodde att de tog del av en ensam äventyrares personliga uppvaknande i den jämtska naturen, tittade de i själva verket på resultatet av en EU-finansierad PR-budget i miljonklassen.

Kostnadsfördelning: Marknadsföring och fysiskt underhåll

Ett exempel på kostnaderna för PR-insatser återfinns i fakturorna från sommaren 2023. Utöver att skattemedel bekostade tågbiljetter, bagagetransporter och logi på Frösö Park Hotel för en inbjuden rullstolsvandrare, fakturerade PR-byrån 14 400 kronor för filmproduktion och 8 800 kronor för textproduktion och PR-arbete. Den totala kostnaden för denna insats översteg 40 000 kronor.

Under samma period, hösten 2023, godkändes fakturor från PR-byrån för löpande hantering av sociala medier, PR-arbete och filmklippning på summor som 75 356 kronor, 58 619 kronor och 38 306 kronor. Den enda jämförbara mätbara posten för investering i den fysiska leden på den svenska sidan under hösten 2023 var en faktura på 15 525 kronor för trästolpar och ledmarkeringar.

Kostnadseffektivitet vid digitala sändningar

Under försommaren 2024 genomfördes en digital turné med livesändningar från sju platser längs leden. Fakturaunderlagen visar att projektets upphandlade kommunikationsbyrå debiterade totalt 205 timmars arbete för förberedelser, filmning och redigering. Den rena arbetskostnaden uppgick till 169 330 kronor exklusive moms, vilket tillkom utöver milersättningar och riktade annonsköp för att marknadsföra sändningarna.

En granskning av den faktiska tittarstatistiken visar dock vad denna finansiella investering genererade i räckvidd. Efter att filmerna legat ute i ett helt år ser de totala tittarsiffrorna ut så här:

• Selånger: 178 visningar.
• Borgsjö: 116 visningar.
• Revsund: 106 visningar (6 faktiska live-tittare).
• Frösön: 123 visningar.
• Åre: 164 visningar (5 faktiska live-tittare).
• Stiklestad: 181 visningar (6 faktiska live-tittare).
• Trondheim: 363 visningar.

Skattemedel har därmed finansierat livesändningar där hela publiken hade fått plats i en vanlig personbil. Att spendera närmare 170 000 kronor i konsultarvoden för produktioner som i stunden samlar fem eller sex tittare visar att kostnaderna helt saknar proportion till resultatet.

Riktat marknadsföringsstöd

Enligt projektbeskrivningen var ett huvudmål att stärka den regionala besöksnäringen. Fakturaunderlag visar att offentliga medel har använts för att bekosta marknadsföring av tjänster som erbjuds av två utvalda privata reseföretag.

Marknadsföring av privata tjänster: Dokumentationen visar att projektets kommunikationsbyrå fakturerat för att ta fram säljmaterial åt de två bolagen. Projektet debiterades för 20 timmars arbete (16 520 kr exklusive moms) under specifikationen ”Film, redigering och admin kring annonsering – Vinterresor”, där ägarna till bolagen namnges på fakturans underlag. Materialet länkades därefter i projektets officiella sociala medier, märkta med finansiärernas projekttaggar, och ledde trafiken till den ena aktörens privata bokningssida.

Digitala kanaler och evenemang: Projektet finansierade hanteringen av ledens internationella sociala medier, där en anlitad konsult avlönades för administrationen. Kanalerna användes för att hänvisa vandrare till konsultens eget resebolag. Företrädare för båda de privata bolagen representerade även leden vid ett säljevenemang, vilket vidarefakturerades till projektet med 5 000 kr.

Dokumenterat samarbete: I årsredovisningen för det ena bolaget bekräftas samarbetet. I förvaltningsberättelsen för 2024 framgår det att företaget inlett ett samarbete med den internationella aktören för att sälja paketerade resor. Bokföringen fastställer att projektets medel har finansierat reklam och digital närvaro för enskilda privata bolag på den internationella marknaden.

Del 5: Intressekonflikter och intern kontroll

Underkänd representation och jäv

Offentliga medel från Europeiska regionala utvecklingsfonden styrs av strikta förvaltningsrättsliga regelverk för att förhindra intressekonflikter. En granskning av projektets verifikat visar dock att en ansenlig del av den löpande representationen, samverkansträffar och logi förlades till ett hotell i Östersund. Inköpen beslutades och attesterades av den operativa projektledningen, samtidigt som en av projektledarnas makor innehade tjänsten som hotelldirektör för samma anläggning. Tillväxtverket underkände senare en av dessa utgifter och strök 8 653 kronor med den uttryckliga motiveringen att kostnaden för samarbetspartners kost och logi var “ej projektrelaterad”.

Mönstret med nära kopplingar återfinns även i projektets satsning på privata researrangörer. Sommaren 2022 arrangerade och bekostade projektet en exklusiv studieresa längs leden för ett företag som säljer vandringar i hela Europa. En kontroll i företagsregistret visar att projektledarens maka satt som ledamot (suppleant) i det privata bolagets styrelse.

17 dagar i Italien och underkända projektmedel

Bristerna i den interna kontrollen ställs i blixtbelysning genom hanteringen av projektets övriga utgifter. Under pandemin beviljades projektledaren en 17 dagar lång tjänsteresa till Italien för att vandra Via Francigena, vilket finansierades med lön, traktamenten och logi av projektets medel. Samtidigt som denna utlandsvistelse godkändes, underkände statliga Tillväxtverket totalt 123 023 kronor vid slutredovisningen av det första projektet, bland annat på grund av otillåtna direktupphandlingar och oredovisade personaldagar som saknade giltiga timunderlag.

Oriktiga uppgifter i bokföringen och Utemagasinets reportage

Ett annat exempel på hur utgifter har undandragits korrekt insyn återfinns i hanteringen av de hyrbilar som debiterats projektet. Kärnproblemet ur ett förvaltningsrättsligt perspektiv är inte att en hyrbil bevisligen användes för att skjutsa journalister i Norge. Om hyrbilen för 6 695 kronor hade redovisats öppet som en pressresa, hade utgiften kunnat granskas i sin helhet. Dokumentationen i ekonomisystemet visar dock att projektledningen i stället valde att lämna oriktiga uppgifter.

Den 10 juli 2023 låste projektsamordnaren fast det officiella syftet i bokföringen med en permanent anteckning: “Bilhyra i samband med inspektion av besöksräknare svenska sidan av S:t Olavsleden”. Denna administrativa motivering motsägs dock av projektledningens egna kvitton. Det enda bevarade utlägget under de fem hyrdagarna är en restaurangnota på 560 norska kronor från Klostergården Tautra i Norge, daterad den 28 juni 2023. På originalkvittot har projektledaren handskrivit att utlägget avsåg en lunch för en journalist, en fotograf och för projektledaren själv, i samband med en visningsresa i Norge. Denna resa resulterade senare i ett publicerat reportage i tidningen Utemagasinet.Reportaget och lunchkvittot från Tautra bevisar att projektledaren befann sig i Norge och guidade pressen, vilket gör den formella

påståendet om att bilen inspekterade mätare i Sverige direkt felaktig. Den officiella förklaringen om en fysisk inspektionsresa saknade dessutom tekniskt syfte redan från början, då utrustningen ifråga automatiskt skickade sin data direkt till systemet via mobilnätet.

Förklaringen till denna avvikande redovisning står med största sannolikhet att finna i hyrbilens mätarställning. En pressresa mellan Östersund och Tautra motsvarar drygt 600 kilometer tur och retur. Hyrbilsfakturan visar dock att hyrbilen kördes totalt 2 332 kilometer under de aktuella dagarna.

Om projektledningen hade uppgett det faktiska syftet, en pressresa för Utemagasinet i Norge, hade de tvingats förklara varför bilen rullat över 170 oförklarade mil utöver detta. Genom att i stället registrera resan som en teknisk inspektion av räknare längs hela den svenska sträckan, skapade man en formell ram som var tillräckligt bred för att rymma den fakturerade mätarställningen.

Den juridiska väggen och överlappande intressekonflikter

När man som granskare söker förklaringen till oredovisade hyrbilsmil, 17 dagar i Italien och PR-miljoner, uppstår en oundviklig fråga: Vem bär ansvaret för denna prioritering?

För att utkräva svar måste blicken riktas mot den nuvarande maktstrukturen: den nystartade förvaltningsorganisationen S:t Olavsleden Ekonomisk Förening (SOFEK). När fristående aktörer ifrågasatte hur resurserna fördelats, möttes de dock av en till synes vattentät juridisk vägg. Den nya ledningen sköt ifrån sig allt ansvar genom att hänvisa till att besluten fattats av “det gamla projektet”, alltså en helt annan juridisk person. En ekonomisk förening ärver inte per automatik ansvar från ett avslutat kommunalt projekt, vilket fick detta att framstå som en perfekt, laglig brandvägg. Spåren efter miljonerna verkade sluta där.

Dokumentationen från Bolagsverket river dock omedelbart ner denna illusion och blottlägger ett kalkylerat administrativt skuggspel. Samma nyckelpersoner har agerat på dubbla stolar: de projektledare som varit operativt och ekonomiskt ansvariga för miljonrullningen i det gamla Interreg-projektet tog omedelbart plats i den nya “ansvarsfria” styrelsen för SOFEK. Samma tjänstemän som attesterat fakturor i projektet sitter därmed i den styrelse som formellt ska förvalta och godkänna resultatet – en sluten cirkel där gränsen mellan beställare, utförare och kontrollant helt har suddats ut.

Det är inte ett olycksfall i arbetet, utan en strukturell konstruktion där de ansvariga skapat en formellt ansvarsavskrivande sköld för att kunna granska sig själva. Att ett sådant slutet system utgör en risk bekräftas av Riksrevisionen, som uttryckligen varnat för jävsproblematik när regionala strukturfondspartnerskap präglas av överlappande stolar och informella beslut.

Utbildningsinsatser som administrativt självändamål

Denna slutna administrativa struktur fick även direkta konsekvenser för de lokala småföretagarna. För att centralförvaltningen skulle kunna visa upp uppfyllda målkriterier för sina finansiärer, och därmed säkra de framtida EU-miljoner som bekostade de egna administrativa tjänsterna, krävdes bevis på genomförda aktiviteter. Entreprenörer längs leden bjöds därför löpande in till nätverksträffar och teoretiska kurser.

Genom att samla in signaturer på närvarolistor från dessa utbildningar, kunde projektledningen formellt bocka av sina egna projektmål kring “näringslivsutveckling”. Denna mekanism illustrerar hur projektets aktiviteter inte i första hand utformades för att generera faktisk tillväxt på landsbygden, utan aktivt användes av förvaltningen för att legitimera den egna organisationens fortlevnad. Verklighetens behov av fysiska investeringar i form av toaletter och vindskydd ersattes därmed av en teoretisk utbildningsapparat som gynnade förvaltningens pappersarbete, snarare än företagarnas och vandrarnas fysiska verklighet.

Del 6: Gräsrotsengagemanget och den administrativa byråkratin

När gräsrötterna blev ett hot mot administrationen

När offentliga medel i mångmiljonklassen slussas in i regionala utvecklingsprojekt sker det ofta under parollen att stötta lokalsamhället. En granskning av den praktiska verkställigheten kring S:t Olavsleden visar dock en administrativ struktur där de ursprungliga pionjärerna lämnades utanför inflytandet, och där fristående initiativ möttes av direkta byråkratiska motåtgärder från projektledningen. Precis som eldsjälarna i Mariagillet osynliggjordes och lämnades utanför maktstrukturen när miljonprojekten etablerades 2012, upprepades exakt samma mönster ett decennium senare.

Den oberoende förstudien och de snabba motåtgärderna

För att förstå händelseutvecklingen under våren 2023 måste man tydliggöra aktörernas roller. Den ideella föreningen Slow Travel Sweden bedrev vid denna tidpunkt en egen, oberoende förstudie. Inom ramen för detta arbete genomfördes kartläggande enkäter bland vandrare och aktörer längs leden och man planerade fysiska nätverksträffar.

Av rent praktiska och ekonomiska skäl beslutade Slow Travel Sweden att samarrangera en nätverksträff vid skidtunneln i Gällö tillsammans med projektet Destination X, eftersom dessa redan ordnade möten för besöksnäringen i Bräcke, hade tillgång till en lokal och kunde betala för förtäringen. Destination X var dock inget oberoende nätverk, utan ett projekt ägt av skidtunneln i Gällö. Detta specifika projekt var i sin tur bemannat av kommunalt anställda från Östersunds kommun som var nyutexaminerade från turistprogrammet på stadens universitet.

Att S:t Olavsledens centrala projektledning, även de baserade i Östersunds kommun, såg med skepsis på fristående initiativ framgår av dokumentationen. När nätverksträffen närmade sig utlöste detta omedelbara administrativa reaktioner, där ordet “oro” konsekvent kom att användas i skrift för att ifrågasätta Slow Travel Swedens arbete och motivera projektledningens eget deltagande.

Tidstämplad korrespondens från den 22 mars 2023 visar händelseförloppet: Klockan 12:33 skickade den kommunalt anställda representanten för projektet Destination X, ett besked till Slow Travel Swedens grundare om att S:t olavsledens projektledar lagts till i arrangemanget: “Hej, Jag har haft kontakt med Putte… Det verkar ha uppstått oro på flera ställen kring hur mötet kommer att påverka samverkan framöver, så jag har nu pratat med Putte och som vill delta med en egen programpunkt…”

Klockan 14:06 svarade Slow Travel Swedens grundare och ifrågasatte förfarandet: “…vi tycker inte om vad som hände bakom ryggen på oss… Sedan kräver jag en förklaring på detta: ‘Det verkar ha uppstått oro på flera ställen…’ Du menar väl inte att insinuera att jag försöker skapa problem?”

Klockan 16:12 svarade Destination X igen, och bekräftade hur informationen inledningsvis hade vidarebefordrats från pastoratet, och att projektledaren därefter gått direkt via styrelseordföranden för det kommunala bolag i Bräcke som ägde skidtunneln: “För att förtydliga, jag kontaktade inte Putte på eget bevåg utan han tog kontakt med bolagets styrelseordförande efter att pastoratet skickat programtexten till honom… Ordförande Karin fick därmed en oro kring vad som hänt… Även jag blir orolig…”.

“Vem äger leden?” – Undersökningen och tolkningen av en inbjudan

Denna konflikt illustrerar klyftan mellan gräsrotsengagemang och projektbyråkrati, vilket kulminerade under ett förberedande Zoom-möte kort därinnan. Runt det digitala bordet satt representanter från pastoratet, Destination X, grundaren av Slow Travel Sweden samt projektledaren.

Inför träffarna hade arrangörerna bakom förstudien formulerat inbjudningsaffischer med uppmaningen: “Nu ska vi göra S:t Olavsleden vår”. Syftet med budskapet var att bjuda in bygdens folk och lokala entreprenörer för att skapa en känsla av ägarskap och delaktighet hos de invånare som under åren känt ett utanförskap gentemot den offentliga projektledningen. Denna poster och dess formulering hade på förhand godkänts av samtliga involverade parter och hade fram till detta ögonblick aldrig varit ett problem.

En bevarad ljudupptagning från Zoom-mötet visar dock hur den centrala förvaltningen agerade mot förstudien, och hur projektledaren valde att tolka den inkluderande uppmaningen till lokalbefolkningen som ett hot. I inspelningen framgår det att projektledaren på eget bevåg hade kontaktat finansiären LEADER för att undersöka den fristående föreningens status:

Putte: Jag har pratat med Leader och de har inte beviljat någon förstudie.

Joanna: Har du pratat med Leader om oss?

Putte: Ja, det är klart! För när jag får en inbjudan där det står nu ska vi ta över leden…

Joanna: Du har inte fått någon inbjudan.

Putte: Nej precis och det är ju märkligt. […] När jag ser att jag får en inbjudan där det står att vi ska ta över S:t Olavsleden då blir jag lite orolig.

Joanna: Ursäkta! Vem har sagt ta över?!

Putte: Nu ska vi göra S:t Olavsleden vår.

Joanna: “Ja, kommunernas. Det handlar om att engagera befolkningen. Bygdens människor.

När denna feltolkning bemöttes, skiftade diskussionen till att handla om de oberoende enkäter som Slow Travel Sweden genomförde. Inför detta hade Slow Travel Sweden formellt frågat om tillstånd för att få lägga ut enkäterna i de gemensamma forumen, ett förfarande som tidigare kontinuerligt tillåtits för exempelvis utomstående studenter. Trots detta kritiserades nu förfarandet:

Putte: När jag ser att man skickar ut… med hjälp av våra Facebookgrupper och gör enkäter.

Denna ordväxling blottlägger en central problematik. Den kommunala projektledningen betraktade de gemensamma digitala forumen för vandrare som sin egendom (”våra Facebookgrupper”). Dialogen fortsatte sedan in i en uttalad ägandefråga:

Joanna: Jag vill veta, vem är det som äger leden?

Putte: Vad gäller ansvar för leden så är det jag och många andra… Den här ekonomiska föreningen, den bildades nu i februari och vem har bildat den? Jo, vårt projekt.

Denna krock mellan projektledningen och gräsrötterna illustrerar det som inom forskningen beskrivs som konflikten mellan en byråkratisk och en experimentell institutionell logik. Studier av projektifiering och stadsplanering visar att den kommunala byråkratin, som bygger på hierarki, kontroll och stabilitet, ofta har mycket svårt att hantera öppna, gräsrotsstyrda initiativ. För att behålla makten tenderar planerare och byråkrater att aktivt vilja “tämja” lokala experiment och tvinga in dem i förutbestämda, byråkratiska mallar. Resultatet blir att gräsrotsinitiativens förändrande potential underordnas kontrollbehovet och kvävs, vilket är exakt vad som skedde när projektledningen tolkade en inkluderande affisch som ett reellt maktövertagande.

Möteskrocken i Åre och det inställda evenemanget

Teorin i Zoom-rummet omsattes snart i praktisk handling. Inom ramen för sin förstudie hade de fristående aktörerna planerat en öppen samverkansträff i församlingshemmet i Duved i slutet av maj 2023. Att mötet förlades till församlingshemmet var en tydlig markering om att initiativet hade kyrkans lokala förankring och stöd. Helt utan föregående samordning valde det officiella Interreg-projektets ledning därefter att förlägga ett eget informationsmöte i grannbyn Undersåker, dagen efter det planerade mötet i Duved.

Arrangörerna bakom förstudien drog den ekonomiska slutsatsen att lokala företagare sannolikt skulle prioritera projektledningens möte, varför träffen i församlingshemmet i Duved ställdes in. För eldsjälarna i Slow Travel Sweden, som rest till Åre på egen bekostnad, innebar detta istället att de genomförde möten direkt hos lokala aktörer längs sträckan för att samla in data till förstudien.

När det officiella miljonprojektet därefter skulle hålla sitt informationsmöte i Undersåker, tvingades projektledningen ställa in arrangemanget på grund av för få anmälda deltagare. Cirkeln var därmed sluten. Precis som Mariagillet på egen hand fick röja och markera leden långt innan miljonerna kom, var det ett decennium senare de oberoende aktörerna i förstudien som stannade längs vägarna för att etablera kontakt med näringsidkarna. Och medan detta oavlönade fotarbete utfördes, fick miljonprojektets företrädare ställa in sitt eget möte på grund av bristande lokalt intresse.

Del 7: “Utveckling på pappret” och den orealiserade cykelinvesteringen

Skötselmanualerna och dubbelfaktureringen

Att skattemedel i regionala utvecklingsprojekt omsätts i digitala mätetal och utredningar i stället för fysisk infrastruktur benämns inom forskningen som “utveckling på pappret”. I S:t Olavsledens slutrapporter lyfts skapandet av ett “nytt strukturkapital” stolt fram, däribland dokument som benämns “Ny Kvalitetsstandard inklusive skötselinstruktion” och “Ny Mall för skötselplan”.

Dessa styrdokument bygger i själva verket på det “Nationella ramverk för vandringsleder” som den statliga myndigheten Naturvårdsverket tillhandahåller. Syftet med detta statliga ramverk är att leder över hela landet ska kunna dela på materialet kostnadsfritt för att standardisera arbetet och spara skattemedel. Granskningen av projektens ekonomisystem visar dock hur paketeringen av detta gratismaterial genererade dubbla utgifter som fakturerades till två oberoende myndigheter.

Den processledare som togs in kvitterade ut över 300 000 kronor från Naturvårdsverket enbart under 2024 för att implementera ramverket och agera “processansvarig”. Samtidigt fakturerade hon Interreg-projektet för snarlik processledning avseende exakt samma förvaltningsorganisation. Exakt samma mönster återfinns för projektets PR-byrå. I slutredovisningen till Naturvårdsverket uppgavs att medlen gått till “uppdatering av skötselplan” via PR-byrån. I Interreg-projektets huvudbok återfinns därefter en faktura där samma PR-byrå debiterar skattebetalarna för “Formgivning uppdatering av Skötselinstruktion”.

Skattebetalarna fick därmed, via två oberoende myndigheter, dubbelfinansiera konsulternas paketering av statens eget gratismaterial. Samtidigt som hundratusentals kronor lades på formgivning och processledning av teoretiska skötselmanualer, saknade den fysiska pilgrimsleden grundläggande faciliteter som toaletter. Denna administrativa hantering är inte ett enskilt lokalt misstag. Förloppet utgör i stället ett exakt, empiriskt exempel på den typ av administrativ överimplementering (gold-plating) som Mario Draghis rapport till EU-kommissionen uttryckligen varnar för. Det demonstrerar hur den byråkratiska överbyggnaden absorberar medel genom att producera formella dokument, helt skilda från de fysiska investeringar som leden i praktiken krävde.

Cykelinvesteringen som stannade på pappret

Mekanismen bakom hur fysisk infrastruktur omvandlas till byråkrati illustreras tydligast i projektets cykelsatsning. I den ursprungliga ansökan begärde, och beviljades, projektledningen en budget på 1 000 000 kronor för aktiviteten “Möjliggöra cykelturism längs S:t Olavsleden”. Projektledningen garanterade finansiärerna att miljonbudgeten skulle användas till att förbättra de fysiska logistiklösningarna, bygga uthyrningsstationer, anlägga service- och underhållsdepåer, samt etablera ett praktiskt system för att kunna “hämta och lämna cyklar längs hela leden”.

Dokumentationen över utfallet visar dock att inga fysiska underhållsdepåer eller fungerande logistiksystem för envägsuthyrning av cyklar någonsin färdigställdes längs leden. Av de redovisade utgifterna framgår det att miljonbudgeten i huvudsak absorberades av byråkrati och representation. Skattemedlen finansierade bland annat framtagandet av en teoretisk “arbetsplan” i samarbete med Näringslivsbolaget i Sundsvall, konferensresor till Motala, samt flygresor för projektledningen till en cykelmässa (Fiets en Wandelbeurs) i Nederländerna. Vidare fakturerade PR-byrån projektet för att skriva ett “Reportage cykel”.Samtidigt som projektledningen flög till mässor i Europa och köpte in PR-reportage för skattemedel, lämnades den fysiska leden helt utan den utlovade infrastrukturen. Efter att en miljon kronor förbrukats med det uttryckliga syftet att möjliggöra cykelturism, saknas fortfarande de uthyrningsstationer och underhållsdepåer som krävdes för att besökare i praktiken skulle kunna hyra en cykel i Selånger och återlämna den i Trondheim.

Skogsröjning bokförd som näringslivsutveckling

Den administrativa prioriteringen av “mjuka” nätverksvärden framför fysiskt skogsarbete framträder även i hur utgifterna på marken har konterats. En granskning av huvudboken visar en faktura på 41 840 kronor. Fakturans specifikation är glasklar och avser fysiskt underhåll: “Arbete och material röjning, spångning, skyltning mm”. Enligt projektets regelverk ska detta arbete konteras under den avsedda koden för Fysisk infrastruktur (Aktivitet 8004). Transaktionsöversikten visar i stället att projektledningen valde att omklassificera fakturan. Utgiften för att kapa sly och lägga ut träspänger bokfördes i stället under Aktivitet 8002 – “Besöksnäringsutveckling/ Näringslivsutveckling”.

Genom denna kontering kunde den centrala förvaltningen redovisa för finansiärerna att skattemedel framgångsrikt investerats i strategisk företagsutveckling. Samtidigt som projektledningen på pappret rapporterade in mjuka, strategiska nätverksvärden, bestod den faktiska insatsen i verkligheten av att en lokal entreprenör med handkraft röjde sly och bar ut träspänger i skogen. Denna administrativa omvandling av fysiskt grovjobb till teoretisk näringslivsutveckling döljer den reella bristen på infrastrukturinvesteringar för granskande myndigheter.



Skalstuguvägen: Den tysta räddningen och den osynliga infrastrukturen

Den långa asfaltssträckan längs Skalstuguvägen, mellan Duved och den norska gränsen, har historiskt varit S:t Olavsledens farligaste och mest utskällda flaskhals. Vandrare har i åratal larmat om att de tvingats gå nästan fyra mil på hårt trafikerad väg. Denna livsfarliga infrastruktur var inte det nuvarande projektets fel, utan ett nedärvt och kostsamt dilemma: hur flyttar man mil av led i obygd utan enorma anläggningspengar?

Under det senaste Interreg-projektet lyckades man i sista stund faktiskt lösa detta problem och dra om leden bort från det värsta asfaltspartiet. Detta är utan tvekan en av de enskilt viktigaste och mest konkreta säkerhetsåtgärderna som genomförts för vandraren. Men sättet det finansierades,och den totala tystnaden efteråt, belyser exakt de strukturella märkligheter som präglat projektets förvaltning.

För det första visar den ekonomiska redovisningen en kreativ bokföringsakrobatik. För att utreda och planera den nya dragningen kring Tännforsen och Skalstuguvägen hyrdes en konsult in. Trots att arbetet i allra högsta grad handlade om fysisk ledutveckling, bokfördes dessa massiva konsultfakturor, på hundratusentals kronor, konsekvent i projektets huvudbok under aktiviteten “Näringslivsutveckling” istället för på kontot för fysisk infrastruktur.

För det andra krävdes det privata krafter för att få jobbet gjort på marken. För att realisera omdragningen rent fysiskt klev Skalstugans stiftelse in. Det var genom dem, och deras underleverantörer, som det tunga grovjobbet utfördes: vindfällen röjdes, nya spänger byggdes över blötmarkerna och skyltar kom på plats i det väglösa landet. Stiftelsens insatser var helt avgörande för att leda om vandraren från bilvägen.

Men det mest absurda i denna historia är projektets kommunikativa haveri. Man har alltså, med hjälp av en stiftelse och konsulter, lyckats åtgärda ledens kanske största säkerhetsproblem. Ändå har denna massiva fysiska framgång knappt nämnts i projektets officiella kanaler. Samtidigt som projektet betalade PR-byrån miljontals kronor av skattebetalarnas pengar för att producera livesändningar, “storytelling” och tillrättalagda Instagram-bilder för den utländska marknaden, lyste informationen om den nya, säkra sträckningen med sin frånvaro.

Den skattefinansierade PR-apparaten har uppenbarligen varit så fokuserad på att sälja in en paketerad illusion av “Skandinaviens svar på El Camino” att man helt missat att kommunicera de verkliga, fysiska förbättringar som genomförts. Miljonprojektet löste till slut asfaltsdilemmat, men lät det förbli en väl bevarad hemlighet.

Digital räckvidd som projektmål och citatmaskinen
Att den nya sträckningen förbi Skalstuguvägen inte kommunicerades i ledens egna kanaler följer en dokumenterad kommunikationsstrategi. Slutrapporterna från den första projektperioden 2019–2022 visar att verksamhetens resultat primärt redovisades i medial räckvidd. Det står därmed klart att medial framgång och digital spridning överordnades den fysiska leden och de faktiska vandrare som befann sig på den.
I de officiella projektmålen var indikatorer som “40 artiklar i dagspress” fastställda. Vid periodens slut 2022 presenterades projektets utfall för finansiärerna i digitala mätetal. Redovisningen uppvisade bland annat 21 000 filmvisningar samt ökad räckvidd och fler följare i sociala medier. I utvärderingen av kommunikationsstrategin konstateras uttryckligen varför vissa typer av inlägg prioriterades: ”Vi ser att filmer, citat och vackra bilder ger flest gilla-markeringar”. Projektmedel finansierade därefter spridning av citat och naturbilder, och pressklipp från bland annat National Geographic bifogades i redovisningen till finansiärerna.
De redovisade digitala mätetalen från 2019–2022 godkändes och låg till grund för att bevilja samma projektledning nya offentliga medel för det efterföljande Interreg-projektet 2023–2026. Detta genomfördes trots att det fastställda målet om 3 000 vandrare inte nåddes, utan utfallet stannade på omkring 1 500–1 800 personer. Den uppmätta digitala räckvidden trumfade därmed det uteblivna fysiska resultatet, och praktisk information om exempelvis säkrare vägdragningar fick stå tillbaka för innehåll som genererade engagemang i sociala medier.

Del 8: Osubstansierad statistik, avvisad expertis och tystnadskultur

Rädslan för data och 15 000 gästnätter utan empiriskt stöd

För att bygga upp och objektivt utvärdera en internationell destination krävs grunddata. En granskning av projektens slutrapporter visar dock att det saknas systematisk datainsamling över antalet vandrare, beläggning på boenden och mätbar avkastning på de mångmiljonbelopp som lagts på marknadsföring. Projektets egen externa utvärderare konstaterade krasst att ledningen stirrat sig blinda på digital PR, och varnade för att det inte räcker med att räkna klick på hemsidor och artiklar, utan att man måste räkna de faktiska fysiska besökarna på leden. Samtidigt slås det fast i interna underlag att “det finns ingen statistik vad gäller boendena”.

I stället för faktiska mätningar via det dyra digitala system man köpt in, har ledningen baserat sin officiella rapportering till myndigheterna på vad de själva skriftligt kallar sin “bästa beräkning” – en gissning om att cirka 1 000 personer vandrat leden. Utifrån detta antagande kalkylerades sedan 15 000 gästnätter fram, baserat på att varje vandrare i snitt uppskattas vara ute i 15 dagar. Detta är en matematisk ekvation helt utan empiriskt stöd som dessutom lutar sig mot en hög grad av obevisad fricamping i skogarna, nätter som inte genererar en enda krona i tillväxt för de lokala entreprenörerna.

Den totala avsaknaden av central datainsamling ställs i blixtbelysning när den kontrasteras mot gräsrotsengagemanget längs leden. Samtidigt som miljonprojektet förlitade sig på teoretiska kalkyler för att rapportera in volymer till sina finansiärer, fördes i själva verket den enda existerande, systematiska statistiken på privat initiativ. I Gisselåsen, åtta kilometer från ledens start, har privatpersonerna Tommy och Sigrid Nordvall löpande bjudit in förbipasserande vandrare och bokfört antalet besökare. I en lokal mediagranskning konstateras krasst att “den statistik som Tommy Nordvall för [är] den enda som finns om vandrarna längs S:t Olavsleden”. Under exempelvis 2018 bokförde han exakt 268 passerande pilgrimer.

Kontrasten mellan projektledningens inrapporterade antaganden om tusentals vandrare och den faktiska, empiriska data som insamlades med papper och penna på en privat veranda illustrerar tydligt systemfelet: administrativa skrivbordskalkyler överordnades mätningar i den fysiska verkligheten. När Tommy i samma intervju kommenterade de nya projektmiljonerna som tilldelats leden, formulerade han ovetandes en exakt sammanfattning av den administrativa snedfördelning som präglat förvaltningen: “Nu ska det satsas 15 miljoner kronor på leden. Hoppas de inte läggs på utredningar och konsulter utan på sådant som pilgrimerna vill ha, som rastplatser och bänkar”.

Löftet till EU och den avvisade hållbarhetsplanen

När projektledningen ansökte om nya miljoner för Interreg-projektet (2023–2026) valde Östersunds kommun att kryssa “Nej” på frågan om de avsåg att använda sig av extern, professionell utvärdering i projektet. För att kompensera för denna bristande oberoende insyn gav man finansiärerna ett skriftligt löfte: “Projektet kommer i nära samarbete med universiteten uppmuntra till att S:t Olavsleden är ett ämne för studenter till examensarbete”.

Våren 2024 erbjöds projektledningen just detta. En oberoende hållbarhetsplan presenterades för projektet, framtagen som ett skarpt granskningscase inom en yrkeshögskoleutbildning vid Båstad Akademi av en GSTC-certifierad expert. Planen erbjöd en konkret, framtidssäkrad strategi som kombinerade Naturvårdsverkets ramverk med det globala ramverket GSTC (Global Sustainable Tourism Council). Dokumentationen visar dock att den faktiska hanteringen avvek från Interreg-projektets skriftliga löfte om att integrera studentarbeten. Eftersom en evidensbaserad plan förutsatte tillgång till empirisk besöksstatistik, en datainsamling som enligt ledningens föregående slutrapport saknades och i stället utgjordes av uppskattningar, realiserades aldrig samarbetet. I stället för att tillhandahålla underlag och tillvarata det kostnadsfria expertarbetet, ifrågasattes initiativet muntligen. Under ett telefonsamtal avfärdade projektsamordnaren arbetet med den ofiltrerade motfrågan: “Det är väldigt märkligt att du gör det här, varför gör du det?”.

Enkätens avslöjande och den administrativa tystnadskulturen

För att komma runt projektledningens vägran att dela med sig av statistik skapades i stället en oberoende enkät, riktad direkt till företagarna längs leden för att kartlägga deras faktiska hållbarhetsstatus. Omständigheterna kring distributionen blottlägger en utbredd administrativ tystnadskultur. Av en dokumenterad oro för att utsättas för repressalier från den centrala projektledningen om man ifrågasatte deras arbete, vågade initiativtagarna initialt endast skicka ut enkäten till ett fåtal utvalda företagare.

Svaren från de lokala entreprenörerna blev ett förödande facit för projektledningens fasad. Företagarna vittnade öppet om att de saknade hållbarhetspolicys, men uppgav uteslutande att de gärna ville vara med och bygga ledens hållbarhet med svar som “Ja”, “Absolut, vi vill vara med” och “Låter spännande”. Gräsrötterna ute i glesbygden bad om exakt de verktyg som miljonprojektet formellt sett hade finansierats för att leverera, men som ledningen blockerade.

De tre chefstitlarna och den byråkratiska lojaliteten

När makthavarna i de berörda kommunerna kontaktades för att uppmärksammas på bristen på statistik och det uteblivna stödet till företagarna, aktiverades de administrativa försvarsmekanismerna i sin allra renaste form. Dokumentationen visar att en och samma person i Ånge kommun samtidigt innehade tre befattningar: fritidschef, kulturchef och turistchef. Personen som ensam bar det formella, samlade ansvaret för kommunens besöksnäring valde i detta läge att skriftligen definiera sig själv som en maktlös tjänsteman. I stället för att välkomna det gratis expertstödet eller stötta de egna lokala företagarna, avvisade turistchefen all kritik med en direkt hänvisning till hierarkisk lojalitet. Han klargjorde i ett e-postmeddelande att han “inte som tjänsteman i Ånge Kommun kan stå bakom det”, med den enda motiveringen att “vi är en del av projektet och Mattias är ordförande i Ledorganisationen”. Turistchefen valde därmed öppet att prioritera byråkratisk lojalitet med SOFEK:s ordförande framför sitt uttryckliga uppdrag att utveckla den lokala näringen.

Den interna resursfördelningen och nätverksresorna

När den lokala besöksnäringens egna digitala initiativ blockerades och den fysiska infrastrukturen lämnades underfinansierad, uppstår den logiska frågan: Hur prioriterade den centrala ledningen sina egna aktiviteter när de nya EU-miljonerna beviljades? Den ekonomiska redovisningen från övergången mellan projekten blottlägger ett tydligt mönster för hur nätverksresor och intern kompetensutveckling värderades.

De underkända Norgeresorna och entreprenörerna som alibi

Att projektmedel från det nya Interreg-projektet omedelbart användes för att finansiera en gränsöverskridande nätverksresa med chartrad buss är en direkt förlängning av en tidigare konflikt med statliga finansiärer. Redan under det föregående Tillväxtverket-projektet hade projektledningen genomfört studieresor över gränsen till Norge. Vid detta första tillfälle bestod resesällskapet av faktiska lokala företagare. Enligt projektledaren krävdes det att de svenska entreprenörerna fysiskt besökte Stiklestad och Trondheim för att de skulle kunna bygga upp “storytelling” och bedriva ett gott värdskap på hemmaplan. Den statliga granskningen satte dock stopp för detta och underkände utlandskostnaderna, vilket dokumenterades av projektledaren som en “extrem energitjuv”.

Den ekonomiska redovisningen från det efterföljande Interreg-projektet visar hur projektledningen agerade för att kringgå denna tidigare begränsning, och hur målgruppen för resorna då förändrades. I oktober 2023 chartrades återigen en buss för 35 000 kronor för en tredagarsresa. Syftet uppgavs formellt vara detsamma som tidigare: nätverksbyggande över gränsen för ledens entreprenörer.

Den ekonomiska dokumentationen från resans inledande etapp på hotell i Sundsvall, en svensk logi- och restaurangnota på 24 102 kronor – avslöjar dock exakt vilka individer den svenska projektledningen prioriterade att bekosta. Den gästlista som finansierades av de svenska projektmedlen saknade helt lokala småföretagare. I stället användes den svenska projektbudgeten här exklusivt för att betala hotellrum och en tvårättersmiddag för 23 specifika personer: projektets egen ledning, norska lokalpolitiker från bland annat Frosta, Malvik och Stjørdal, samt representanter från de regionala pilgrimscentren. Huruvida lokala entreprenörer deltog under kvällen i Sundsvall på egen bekostnad eller via norska medel framgår inte av den svenska redovisningen. Det som kan fastslås är att glesbygdens entreprenörer här i den svenska bokföringen reducerades till ett administrativt alibi för att finansiera en gränsöverskridande studieresa för den inre kretsen. Nätverksresan kulminerade därefter under lördagen den 21 oktober, när sällskapen slutligen sammanstrålade på konferensanläggningen Wången i Alsen. Här inkluderades den breda gruppen av lokala aktörer i den svenska projektnotan. Den ekonomiska redovisningen visar att projektet nu bekostade hel- och halvpension samt logi för 61 personer, till en kostnad av drygt 93 600 kronor. Fakturaspecifikationen avslöjar att boendet i stor utsträckning bestod av dubbelrum och stugor. Genom att tillåta att enskilda verksamheter skickade stora delegationer kostnadsfritt, förvandlades den skattefinansierade nätverksträffen i praktiken till en all-inclusive-helg.

För att underhålla sällskapet räckte det inte med den interna kompetensen, utan två externa konsulter anlitades. Den ena köptes in för att hålla en “inspirationsföreläsning” om destinationsutveckling och fakturerade 25 000 kronor netto för sin medverkan. Samma dag fakturerade ytterligare en konsult drygt 25 000 kronor netto för ett andra inspirationspass. Tillsammans kostade enbart dessa två framträdanden skattebetalarna över 50 000 kronor.*

Den mest anmärkningsvärda detaljen från vistelsen på Wången rör dock hanteringen av projektmedlen för privata nöjen. Fakturan från anläggningen inkluderade inköp av starköl (”4 st Öl klass 3”). När detta upptäcktes internt slog kommunens ekonomiansvarige larm i systemet och påpekade att projektet inte kunde ta kostnaden för ölen.

Vad som formellt rapporterades in och finansierades som nätverksbyggande för glesbygdens entreprenörer, resulterade därmed i en rullande och exklusiv konferensresa som i hög utsträckning kom den egna politiska och administrativa kretsen till del. Den ekonomiska slutredovisningen för denna helg i projektets huvudbok summerar prioriteringarna:

• Wången AB: 93 635 kronor för logi, halvpension och konferenslokal
• Externa föreläsningar: 63 189 kronor (för två externa konsulter)
• Svensk busscharter: 38 810 kronor (inklusive moms)
• Hotell, Sundsvall: 24 102 kronor
• Guidning och fika: Över 5 000 kronor för den norska bussen

Interna konferenser på Fjällsätra och i Bräcke

Utöver de gränsöverskridande nätverksresorna allokerades betydande projektmedel och konsultarvoden till interna sammankomster för den egna förvaltningsorganisationen. Den ekonomiska redovisningen från januari 2024 visar att projektledningen under en och samma vecka genomförde två på varandra följande hotellkonferenser.

Den 16–17 januari finansierades en tvådagars workshop på Jämtkrogen i Bräcke till en kostnad av drygt 16 000 kronor, inriktad på den nya ekonomiska föreningens (SOFEK) förvaltning. Dagen därpå, den 18–19 januari, förflyttade sig representanter för medlemskommunerna till Åre Fjällsätra i Undersåker för ytterligare en tvådagarskonferens för närmare 15 000 kronor, innehållande logi, konferensrum och middagar.

Samtidigt som de sex svenska kommunerna betalade in 90 000 kronor i egna medlemsavgifter för att bygga upp den ekonomiska föreningens kassa för hela året, användes alltså över 30 000 kronor av projektets skattemedel under en enda vecka till att bekosta hotellvistelser för företrädarna själva. Flera av de tjänstemän som deltog i dessa projektfinansierade utbildningar bytte kort därefter arbetsgivare och lämnade sina positioner. Den kompetensutveckling som finansierats via projektet följde därmed med individerna till andra arbetsplatser, samtidigt som den förening de satts att förvalta lämnades med en dokumenterad insikt om att kassan inte räckte för löpande drift.

Den skattefinansierade inbjudan och byråkratins dolda kod Höstkonferensen på Åre Fjällsätra den 30 september till 1 oktober 2024 finansierades formellt genom offentliga medel från Naturvårdsverkets utvecklingsprojekt. I den officiella inbjudan, som administrerades av projektsamordnaren, definierades målgruppen på ett sätt som utåt sett framstod som brett och inkluderande. Förutom den ekonomiska föreningens styrelse angavs det uttryckligen att inbjudan gällde “övriga intressenter inom fritid/turism/destinationsutveckling i respektive kommun”.

Det var med utgångspunkt i denna officiella formulering som en destinationsutvecklare vid Sundsvalls kommun den 27 augusti vidarebefordrade inbjudan till de lokala entreprenörerna bakom den LEADER-finansierade förstudie. Tjänstemannen i Sundsvall tolkade den skrivna målgruppen exakt så som den var formulerad och bedömde att agendan var relevant för det lokala näringslivet.

När entreprenörerna anmälde sitt intresse blottlades dock klyftan mellan projektets offentliga dokument och dess interna maktstruktur. I ett e-postmeddelande den 2 september 2024 underkändes den breda tolkningen av den ekonomiska föreningens ordförande. Han klargjorde att formuleringen “i respektive kommun” uteslutande var avsedd för interna kommunanställda. Trots att inbjudan, som finansierats av Naturvårdsverket för att organisera leden, explicit öppnade för “övriga intressenter” inom turism och destinationsutveckling, stängdes dörren för det lokala näringslivet med ordförandens ord: “Inga utomstående aktörer är inbjudna till detta möte”.

Oberoende datainsamling som “motarbetande”

Samma e-posttråd visar även hur den officiella förvaltningsorganisationen ställde sig till fristående datainsamling. I skriftväxlingen framgår det att Ånge kommuns dåvarande turistchef, hade informerat de lokala entreprenörerna om att deras arbete ansågs “aktivt motarbeta S:t Olavsleden”.

Den explicita och enda angivna orsaken till denna anklagelse var att entreprenörerna, inom ramen för sin förstudie, hade publicerat en oberoende enkät i ledens Facebook-grupp för att samla in underlag och statistik direkt från pilgrimerna. Att fråga vandrarna om deras upplevelser betraktades formellt av turistchefen som ett sabotage mot leden.

När företrädarna för förstudien vände sig till den ekonomiska föreningens ordförande för att få ett klargörande kring anklagelsen, valde ordföranden att inte hantera frågan i sak. I stället för att adressera varför en kommunal turistchef ifrågasätter lokala företagare för att de samlar in besöksstatistik, avfärdade ordföranden händelsen skriftligen som “personliga relationer”. Han avslutade ärendet med att hänvisa entreprenörerna tillbaka till kommunen om de ansåg att tjänstepersonen agerat felaktigt.

Del 9: Landsbygdens tomma löften och den förflyttade reskassan

Pandemin och omfördelningen av budgeten

När restriktioner infördes under pandemin uteblev den utländska målgruppen. Samtidigt medförde pandemin en kraftig ökning av den inhemska turismen, vilket ledde till ett ökat fysiskt tryck på naturen och ett framtvingat behov av fungerande infrastruktur – såsom spänger, soptömning och torrdass – längs landets leder.

Med inställda mässor och utlandsresor fanns ett outnyttjat utrymme på projektkontot att omfördela. Den 19 februari 2021 skickade projektledningen in en begäran om ett formellt ändringsbeslut till Tillväxtverket, där man konstaterade att det fanns en outnyttjad budgetpost på 1,2 miljoner kronor på resekontot.

I stället för att allokera dessa medel till fysisk infrastruktur för de inhemska vandrarna, begärde projektledningen att få flytta beloppet för att förlänga projektets slutdatum med sex månader. Av de 1,2 miljonerna flyttades 589 795 kronor till kostnadsslaget “Externa tjänster”, vilket möjliggjorde fortsatt upphandling av PR-byrån. Ytterligare 250 000 kronor styrdes över till posten “Lön” för att täcka den egna personalen i Östersund. Skattemedlen användes därefter bland annat till en digital “Pilgrimsstafett” på sociala medier.

Den kommunala lönebankomaten

En granskning av transaktionerna i projektets huvudbok avslöjar att miljonbudgeten i stor utsträckning har fungerat som en intern personalkassa. I stället för att resurserna gick till att bygga den fysiska leden, visar bokföringen omfattande interna “löneomföringar”. Stora belopp från EU-projektet flyttades över för att täcka grundlönerna för ordinarie kommunala chefer och tjänstemän inne i Östersund.

Att använda projektmedel på detta sätt går rakt emot grundtanken med de europeiska strukturfonderna. I en granskning från Europeiska revisionsrätten (ECA, Särskild rapport 10/2022) riktas skarp kritik mot exakt detta beteende. Revisionsrätten varnar uttryckligen för att offentliga medel alltför ofta blir en kassa för att finansiera kommuners ordinarie drift och personal, i stället för att skapa riktig lokal utveckling. När förvaltningen för S:t Olavsleden slussar projektmiljoner för att betala sina egna löner, illustrerar de i praktiken exakt den systemproblematik som Revisionsrätten varnar för.

Dubblerade utgifter och mässresor till Holland

När resandet återupptogs riktades marknadsföringsresurserna återigen utomlands. Dokumentationen visar att projektet anlitade och betalade en nederländsk konsult på plats i Holland. Trots att denna inhemska expert bevisligen fanns på plats och fakturerade projektet för sitt mässdeltagande i Utrecht, valde projektledningen att dessutom flyga ner den svenska projektsamordnaren till exakt samma mässor under både 2024 och 2025.

Fakturorna visar att skattebetalarna belastades med över 9 700 kronor (2024) respektive 10 000 kronor (2025) per tillfälle för SAS-flyg, flygtaxi och boende på det fyrstjärniga hotellet NH Utrecht för den kommunala samordnaren. Länsstyrelsen tvingades i ett utbetalningsbeslut underkänna och stryka en av dessa mässresor till Nederländerna, efter att den centrala förvaltningen felaktigt försökt få ersättning för samma resa två gånger.

Del 10: Besöksprognoserna och de identifierade strukturella bristerna

Besöksprognoserna som en tickande sanitär riskfaktor

Projektets officiella målsättning, som löpande kommunicerats till finansiärerna, är att 10 000 internationella pilgrimer årligen ska vandra leden till jubileumsåret 2030. Statistiska beräkningar (normalfördelningskurvor) över ledens logistiska flöden under den korta sommarsäsongen visar vad detta volymmål innebär i praktiken: över 3 200 personer kommer att befinna sig på leden samtidigt kring den 1 augusti. Utslaget på ledens 28 etapper kräver detta i genomsnitt 115 bäddar per etapp, varje natt.

När denna matematiska volym ställs i direkt kontrast till ledens faktiska infrastruktur, förvandlas PR-målen omedelbart till en akut hälsorisk. En granskning av den nuvarande servicestrukturen visar att majoriteten av de boenden som ska hantera dessa volymer saknar nödvändiga serveringstillstånd. Samtidigt visar den kvantitativa datan från aktörsenkäten att samtliga tillfrågade verksamheter (11 av 11) hanterar mat åt gästerna. Detta innebär att mat i stor skala kommer att beredas av aktörer som saknar lagstadgad livsmedelshygienisk utbildning (HACCP), och vandrare erbjuds ofta dryck från privata brunnar som saknar godkända mikrobiologiska vattenprover.

Under hösten 2023 genomfördes en oberoende kontroll där en lista över ledens aktörer i två av kommunerna skickades till miljö- och livsmedelskontoren med en förfrågan om huruvida dessa var registrerade. Svaret blottlade ett massivt systemfel: hela 95 procent av verksamheterna på listan var oregistrerade. Den centrala projektledningen och näringslivskontoren informerades därefter om detta och den utbredda bristen på regelefterlevnad, utan att specifika entreprenörer pekades ut.

En uppföljning i juni 2026 visar dock att ingenting har hänt; de verksamheter som var oregistrerade 2023 är det fortfarande. Det står därmed klart att denna fundamentala säkerhetsfråga konsekvent har nedprioriterats av projektledningen. Att fånga upp denna varningssignal och erbjuda de lokala aktörerna hjälp med registrering och lagstadgad HACCP-utbildning borde ha varit en fullkomligt given del av projektets miljonbudget för “näringslivsutveckling”, i stället för att lämna både entreprenörer och vandrare med en tickande sanitär risk.

Därtill saknar den 58 mil långa sträckan i stort sett offentliga toaletter och anlagda rastplatser med utedass. Denna fysiska brist uppmärksammades i lokalpressen av debattören Stefan Berg, som konstaterade att avsaknaden av infrastruktur tvingar de vandrare som lockats hit att “uträtta sina behov i bland annat Jämtskogen”.

Klockkurvan och allemansrätten

När 3 200 personer under samma tidsperiod ska kissa och uträtta sina behov i anslutning till stigar som saknar toaletter, och därefter erbjuds otestat brunnsvatten och mat från oregistrerade kök, utgör den logistiska klockkurvan inte längre enbart ett teoretiskt underlag. Den blir i stället ett matematiskt recept på ett garanterat e-coli-utbrott och fekalieföroreningar i naturen.

Att driva in tiotusentals internationella vandrare på privat mark och förlita sig på att sanitära behov kan hanteras via den svenska allemansrätten utgör en direkt sanitär olägenhet för lokalbefolkningen. Det bevisar hur projektledningens marknadsföringsvolym konsekvent prioriterats över den fysiska och sociala bärförmågan, vilket i förlängningen riskerar att helt radera ut den lokala gästvänlighet som en pilgrimsled är helt beroende av för att kunna existera.

Den juridiska grunden och avsaknaden av markägaravtal

Att etablera och marknadsföra en internationell vandringsled förutsätter en formell och juridisk nyttjanderätt till den mark som leden passerar. Att anlägga permanenta leder och trampa upp nya stigar omfattas inte av den svenska allemansrätten, varför markägarens uttryckliga tillstånd är ett legalt grundkrav.

En granskning av ledens juridiska fundament visar dock att miljonprojekten till stora delar har implementerats utan denna rättsliga grund. I en intervju i augusti 2021 bekräftade den operativa projektledaren att S:t Olavsleden passerar mark som tillhör sammanlagt cirka 1 500 markägare. I samma intervju medgavs att projektet vid denna tidpunkt – närmare ett decennium efter att arbetet inleddes – endast hade säkrat skriftliga avtal med “cirka 30-40” av dessa markägare.

Det administrativa beslutet att bygga destinationen utan att först säkra de legala rättigheterna till marken motiverades av projektledaren med resurs- och tidsbrist: “om jag skulle börjat i avtalsändan med avtal så skulle jag fortfarande sitta och skriva avtal med markägare!”. Detta innebär i praktiken att en skattefinansierad internationell destination, med ett uppsatt mål om tusentals årliga besökare, till stor del har marknadsförts och etablerats på privat mark utan att den centrala förvaltningen har säkerställt en formell juridisk nyttjanderätt.

Logistiska brister och noll kronor till hållbarhet

För att en 58 mil lång destination ska fungera krävs en pålitlig affärsmässig logistik. Systemet för att administrera detta har dock uppvisat strukturella luckor. På den officiella webbplatsen har boendelistan under perioder saknat prisuppgifter och geografisk ordning. Avsaknaden av centrala avtal och kravställningar har även lett till att delar av nätverket tillfälligt kunnat stänga ner sina verksamheter mitt under högsäsong, vilket orsakat direkta logistiska avbrott för vandrarna på marken.

*Denna klyfta mellan uttalad vision och operativt genomförande manifesteras tydligast i den formella ansökan till det senaste Interreg-projektet (2023–2026). I projektbeskrivningen angavs ett bärande mål om att S:t Olavsleden ska bli ”världens mest hållbara pilgrimsled”. En granskning av det officiella bifallsbeslutet och den tillhörande budgeten visar dock att det saknades en operativ plan, och att noll kronor var öronmärkta för specifikt, mätbart hållbarhetsarbete. Hållbarhetsbegreppet fungerade därmed som en teoretisk konstruktion för att säkra projektmedlen, snarare än en finansierad investering i ledens fysiska miljö.

Del 11: Slutsatser, systemfel och vägen framåt

Projektklassen och den isolerade “sidovagnen”

Summeringen av den drygt decennielånga satsningen på S:t Olavsleden blottlägger ett strukturellt systemfel i hur offentliga utvecklingsmedel förvaltas. I stället för att fungera som en utvecklingsmotor för landsbygdens fysiska infrastruktur, har finansieringen skapat en självförsörjande administrativ struktur. I rapporten Att skapa framtidens resande (K2, nationellt kunskapscentrum för kollektivtrafik) identifieras denna mekanism som ett av projektifieringens mest destruktiva problem: initiativ organiseras som isolerade “sidovagnar” utan koppling till den ordinarie verksamheten.

Forskningen kring den offentliga sektorns projektifiering benämner framväxten av denna administrativa struktur som “projektklassen” (project class). Det definieras som en yrkeskår av tidsbegränsat anställda tjänstemän vars primära uppgift – och förutsättning för fortsatt anställning – är att kontinuerligt formulera nya, framgångsrika bidragsansökningar. När den primära drivkraften blir administrativ överlevnad och säkrandet av den egna organisationens löner, omvandlas projektet från ett verktyg till ett självändamål.

Det dolda innovationshindret: Byråkratin som idé-dammsugare

Skuggspelet stannar dock inte vid juridiska brandväggar och överlappande styrelseposter. Den administrativa överlevnadslogiken utgör i praktiken ett aktivt hot mot den lokala tillväxt som projektet är satt att främja.

För att den byråkratiska maskinen ska överleva och centrala förvaltningar ska kunna skriva framgångsrika bidragsansökningar till finansiärer, krävs ständigt nya idéer. Genom att samla landsbygdens företagare till nätverksträffar och workshops under parollen “samverkan”, kan förvaltningen effektivt fånga in och dammsuga gräsrötterna på deras affärsidéer. Dessa lokala visioner paketeras därefter om och skrivs in i kommunala projektansökningar.

Systemet innebär i praktiken att offentliga förvaltningar tillgodogör sig privata entreprenörers immateriella koncept för att säkra nya regionala projektmiljoner till den egna organisationen, medan de oberoende företagarna lämnas utan direkt ekonomisk kompensation. Konsekvensen blir ett djupt tragiskt innovationsklimat: av ren självbevarelsedrift upplever sig glesbygdens mest kreativa aktörer tvingade att dölja sina affärsplaner för kommunala företrädare, av rädsla för att få sina idéer kapade.

Denna centraliserade maktstruktur skapade i sin tur en påtaglig självcensur bland ledens gräsrötter. Den kreativa processen och det lokala innovationsarbetet kom i praktiken att ständigt överskuggas av en kalkylerad riskbedömning kring hur den operativa projektledningen skulle agera vid varje nytt förslag. Denna lokala återhållsamhet grundade sig inte i någon respekt för förvaltningens åsikter, utan i en empirisk vetskap om att varje självständigt initiativ riskerade att omedelbart utlösa byråkratiska motåtgärder och blockeringar. Ett system där landsbygdens drivkraft ständigt måste anpassas efter rädslan för centrala administrativa interventioner omöjliggör all form av fri, organisk utveckling. Det skapar ett paralyserat innovationsklimat där handlingsförlamning i praktiken blir den enda rationella överlevnadsstrategin för lokala entreprenörer.

Det kvarlämnade oket och den ordinarie driften

När den externa projektfinansieringen väl upphör blottläggs den ekonomiska realiteten för de deltagande kommunerna. I stället för en förstärkt fysisk infrastruktur är arvet efter S:t Olavsleden ett administrativt ok. Det nystartade förvaltningsorganet (SOFEK) tvingas nu äska kommunala skattemedel och inrätta nya tjänster uteslutande för att underhålla den digitala fasad, de webbsidor och den rullande PR-apparatur som projektmiljonerna byggt upp.

Samtidigt som kommunerna tvingas allokera skattemedel för att upprätthålla denna framställda bild, brister den lagstadgade, ordinarie turistservicen. Under sommaren 2025 tvingades exempelvis turistchefen i Ånge kommun offentligt medge att arbetet med den egna kommunala turiststrategin var “halvdåligt”, samtidigt som den lokala turistinformationen reducerats till fyra öppna timmar per dag och lokala företagare själva fick rensa kommunala badstränder från fågelspillning.

“Active gold-plating” – ett nationellt val, inte ett europeiskt tvång När bristen på investeringar i fysisk infrastruktur ifrågasätts, hänvisar projektledningar återkommande till att EU:s och Interregs regelverk förhindrar detta. En komparativ europeisk analys visar dock att detta påstående saknar grund i EU:s lagstiftning. Under samma period har motsvarande Interreg-program i Wales, Polen och Frankrike använts för att gjuta permanenta kustleder, asfaltera cykelvägar och uppföra hundratals fysiska vindskydd i trä.

Att den svenska förvaltningen vägrat liknande investeringar beror i stället på en djupt rotad nationell förvaltningskultur präglad av “active gold-plating” (aktiv överimplementering). Av rädsla för framtida revisioner och finansiella återkrav, väljer svenska myndigheter och tjänstemän att tolka EU-direktiv betydligt strängare än vad Bryssel kräver. Den administrativa tvångströjan längs S:t Olavsleden är därmed inte resultatet av europeisk lagstiftning, utan av svensk byråkratisk bekvämlighet och ängslighet för finansiell risk.

Ett lokalt prejudikat för en nationell reform

Utvecklingen längs S:t Olavsleden sammanfaller nu med ett paradigmskifte på högsta institutionella nivå. I Mario Draghis och Enrico Lettas tunga rapporter till EU-kommissionen (2024) pekas nationell gold-plating och administrativ överbelastning ut som de enskilt största hoten mot europeisk tillväxt. På nationell nivå har Riksrevisionen riktat förödande kritik mot de regionala strukturfondspartnerskapen för jävsproblematik, kortsiktighet och en total oförmåga att utvärdera reella samhällseffekter bortom digitala mätetal.

Som ett direkt svar på detta har den svenska regeringen inrättat ett nationellt Implementeringsråd och ett Förenklingsråd, vars uttryckliga uppdrag är att identifiera och stoppa svensk överimplementering och obefogade administrativa bördor. Granskningen av S:t Olavsleden utgör därmed ett empiriskt säkerställt prejudikat för dessa granskande organ. Den visar i detalj hur systemet medger dubbla stolar, hur osubstansierad statistik trumfar reell infrastruktur, och hur gräsrötter aktivt blockeras från utvecklingsmedel.

Vägen framåt: Åter till den fysiska verkligheten

En fungerande, långsiktig utveckling av pilgrimsleder och landsbygdsturism förutsätter att makten och resurserna återförs till den fysiska miljön. I stället för att låsa fast glesbygdens entreprenörer i administration och de minimis-fällor, kan framtida medfinansiering riktas direkt mot lokalsamhället.

Genom att applicera den finska förvaltningsmodellen, där oavlönat ideellt engagemang (talkoarbete) godkänns som giltig medfinansiering utan omfattande administrativa redovisningskrav, kan utvecklingen återigen drivas av de lokala krafter som bevisligen byggde leden från första början. Om de kontanta miljoner som kommunerna tvingats skjuta till i stället hade investerats direkt i lokalt sågat virke och gett gymnasieelever på byggprogram i uppdrag att timra rastplatser och vindskydd, hade skattemedlen genererat bestående fysisk infrastruktur, reella utbildningsmöjligheter och genuin lokal förankring.

S:t Olavsleden bevisar att det nuvarande projektsystemet har spelat ut sin roll som utvecklingsmotor. Det som har valts av en svensk förvaltning kan dock väljas bort, förutsatt att framtida beslut prioriterar landsbygdens fysiska verklighet framför förvaltningens administrativa överlevnad.

Verkligheten efter projektavslutet: Den första osubventionerade sommaren

Under de senaste tolv åren har en omfattande digital närvaro byggts upp för S:t Olavsleden genom offentliga projektmedel. I februari 2026 nådde det sista Interreg-projektet sitt formella slutdatum. När den första osubventionerade vandringssäsongen inleddes under försommaren 2026, blev utfallet av den långvariga resursfördelningen mätbart ute på den fysiska leden.

I juni 2026 dokumenterade vandrare i sociala medier återkommande brister i både det löpande underhållet och det logistiska informationsansvaret. I Järpen fick pilgrimer informera varandra om en avstängd bro, då S:t Olavsleden saknade skyltning för omdragning. Samma vecka möttes både vandrare och cyklister i Bräcke av avgrävda vägar och stängsel. Eftersom fysisk skyltning helt saknades vid hindret tvingades besökarna i stället leta sig fram rakt över privata villatomter för att komma förbi.

Avspärrningarna, som var planerade att pågå fram till den 5 juli, drabbade inte minst cykelturisterna, en målgrupp som projektet beviljats specifika miljonbelopp för att bygga logistik och infrastruktur åt. Att kommunen hade publicerat information om en alternativ färdväg digitalt på sin webbplats hjälpte föga i terrängen. Situationen blottlägger klyftan mellan projektens teoretiska webbverktyg och bristen på operativ förmåga att sätta upp en enkel fysisk hänvisningsskylt på marken.Rapporterna från leden under försommaren påvisar även eftersläpningar i det fysiska underhållet.

Vandrare rapporterade om nedskräpning och om hur träd som fallit över leden under en vinterstorm i januari låg kvar som hinder över stigen in i maj månad. Det framkom även vittnesmål om att projektets app hänvisade till boenden som visade sig vara stängda fram till 1 juli och onåbara.

De budgeterade medlen för extraordinära händelser

Den uteblivna informationen ute i terrängen står i direkt kontrast till de formella åtaganden som projektledningen beviljats finansiering för. I projektets underlag fanns en specifik budgeterad aktivitet med titeln “Utveckla särskilda informationsinsatser exempelvis kring allemansrätt, samt vid extraordinära händelser (skogsbränder, översvämningar mm)”.

Syftet med dessa skattemedel var att säkerställa att viktig information systematiskt och snabbt kunde nå allmänheten vid oförutsedda händelser eller när leden behövde dras om tillfälligt. När dessa skattefinansierade rutiner väl behövdes i samband med planerade vägarbeten och avstängda broar under våren 2026, tillämpades de bevisligen inte ute på leden. I den officiella lägesrapporten redovisade projektledningen i stället utfallet under denna budgetrubrik med att man haft diskussioner kring Ukrainakriget, men att inga åtgärder vidtagits då man inte såg någon påverkan på projektet.

Beroendet av Facebook och det digitala informationsmonopolet

I avsaknad av ett fungerande, plattformsoberoende system för att förmedla akut driftinformation via ledens officiella webbplats, har projektledningen i stället valt att centralisera besöksdialogen till den kommersiella plattformen Facebook. Närmare bestämt förlitar sig ledningen på gruppen “Hiking along S:t Olavsleden”.

Denna strategi innebär att det logistiska informationsansvaret har överlåtits på besökarna själva. Den livsviktiga information som rör fysisk säkerhet, tillfälliga omdragningar och nedfallna träd förutsätter i praktiken att samtliga vandrare och cyklister har ett registrerat konto på Facebook och aktivt övervakar flödet i en specifik grupp för att nås av varningarna.

De samlade händelserna under försommaren 2026 utgör ett tydligt bokslut över projektperioden: 21 miljoner kronor och tolv års projektarbete räckte till att finansiera extern digital marknadsföring och PR-byråer, men den överlämnade förvaltningsorganisationen saknade operativ förmåga att sätta upp en fysisk hänvisningsskylt vid ett planerat vägarbete i Bräcke.

Efterord: Överimplementering och det nationella paradigmskiftet

När man summerar hanteringen av S:t Olavsleden ställs allt till slut på sin spets i en enda avgörande fråga: Varför valde svensk förvaltning att tolka EU:s regelverk så extremt att all fysisk infrastruktur raderades ut, när länder som Frankrike, Finland och Wales framgångsrikt använt exakt samma medel för att bygga fysiskt och permanent på landsbygden?

Svaret stavas inte tvingande EU-lagstiftning, utan svensk förvaltningskultur. Forskning och statliga utredningar visar att rädslan för att göra fel och drabbas av finansiella återkrav från EU:s revisorer har skapat en extremt kontrollfokuserad byråkrati. För att skydda den egna organisationen ägnar sig svenska myndigheter åt systematisk överimplementering – de tolkar helt enkelt lagstiftningen mycket strängare än vad Bryssel kräver.

Inom EU kallas detta fenomen för active gold-plating. EU-kommissionens egna utvärderingar visar att nationella myndigheter i länder som Sverige själva adderar onödiga, rigida redovisningskrav och dubbla kontroller. Den administrativa tvångströjan längs S:t Olavsleden var därmed inget europeiskt krav. Det var ett svenskt, byråkratiskt val.

Den institutionella kritiken och paradigmskiftet

Denna svenska modell möter nu massiv kritik på högsta nivå. I Mario Draghis och Enrico Lettas tunga rapporter till EU-kommissionen (2024) pekas komplexa nationella regelverk, administrativ överbelastning och nationell gold-plating ut som de enskilt största hoten mot europeisk tillväxt och innovation.

På hemmaplan har Riksrevisionen dragit exakt samma, förödande slutsatser kring de svenska regionala strukturfondspartnerskapen. I sina granskningar (RiR 2020:10 och 2022:8) döms hanteringen av EU-medel ut som ett komplext system präglat av otydliga ansvarsförhållanden, bristande transparens och allvarliga jävsproblem. Riksrevisionen konstaterar krasst att statens styrning nästan helt saknar förmåga att utvärdera om projektmiljonerna genererar verkliga effekter i samhället, och i stället bara mäter och belönar fiktiva aktiviteter.

Som ett direkt svar på den administrativa trögheten inrättade den svenska regeringen under 2024 ett särskilt Implementeringsråd och ett Förenklingsråd. Deras uttryckliga uppdrag är att systematiskt stoppa svensk gold-plating och förhindra att myndigheter lägger omotiverade byråkratiska bördor på landsbygdens småföretagare.

Granskningen av S:t Olavsleden landar därmed mitt i ett nationellt paradigmskifte. De bevis som framkommit här – om de minimis-fällor, fiktiv statistik och utestängda lokala aktörer – utgör exakt det empiriska underlag som Riksrevisionen, EU-kommissionen och det nya Implementeringsrådet efterfrågar för att kunna reformera projektindustrin.

Det var aldrig EU:s regelverk som förbjöd byggandet av infrastruktur; det var ett svenskt, administrativt val. Och det som har valts, kan också väljas bort.